Det visade sig inte vara helt lätt att samla bröderna Börje och Tomas Johansson på ett och samma ställe samtidigt för en intervju. De verkar vara på språng hela tiden. Dels är de fortfarande aktiva som fiskare, dels har de fullt upp under perioderna i land.
”Vi får snacka sedan. Jag drar kupor” säger Tomas när jag ringer vid ett tillfälle.
Att ”dra kupor” är fiskarspråk/ömål för att fiska hummer.
Det här är alltså något han gör med sin privata båt vid sidan av verksamheten som fiskare. Återigen, och förmodligen inte för sista gången, kommer jag att tänka på att för familjen Johansson är allt som har med fisket att göra långt mycket mer än ett yrke.
Men till slut, med ett stort mått tur, får jag tag på dem båda för en pratstund. Vi sätter oss i sofforna på Astrids kontor på Rörö. Det ligger precis vid färjeläget. Det är en typisk dag i norra skärgården. Ordet ”mulet” på öarna betyder något annat än i resten av landet. Himlen är grå på hundra olika nyanser. En bit bort ligger sjöräddningens relativt nybyggda högkvarter. I sjöboden som huserar öns hanverksbryggeri råder febril verksamhet. En öbo noterar knappt att det duggregnar. Det här är typiskt skärgårdsväder.
Förutom skylten det står ”Astrid” på finns det ingenting med huset som avslöjar att en av Nordens största fiskeriföretag drivs härifrån. Det är en typisk byggnad man hittar i en hamn. En stor verkstadsdel och en lite mindre lokal där de administrativa sysslorna sköts. När man går upp för en trappa kommer man till ett modernt kontor som skulle kunna tillhöra en arkitektfirma eller en advokatbyrå. Det är den magnifika utsikten över vattnet och Hyppeln som avslöjar att man här sysslar med annat.
Det bjuds på kaffe och kanelbullar. Börje är med en liten stund innan han sticker i väg.
”Jag ska med farsan på ett ärende.”
Farsan är alltså Leif Johansson, som startade Astrid en gång i tiden. Tomas sitter dock tålmodigt kvar och svarar på alla mina frågor. Det är tydligt att det på något sätt är stimulerande att få berätta om fisket för någon som är utomstående. Och jag hör det där ordet som ständigt återkommer.
”Intresset börjat vid köksbordet” säger bröderna nästan i mun på varandra. Det är ett eko vad Leif berättar om sin barndom. Om hur pappa Oscar och alla andra män i släkten kom hem mellan varven och berättade om vad de varit med om ute på havet.
Men hur funkar det egentligen att vara fiskare nuförtiden? Jag ber Tomas att förklara som om jag vore fem år. Berätta som om det närmsta fiske jag någonsin varit är att fånga krabbor i en spann vid en badbrygga.
”Fisket är en av de mest övervakade och reglerade verksamheterna som existerar. Till att börja med lägger forskare förslag på vilka volymer som får tas upp art för art. Därefter beslutar politikerna i EU slutgiltigt storleken på volymerna. Det görs kontroller hela tiden. Man måste vara väldigt noggrann med det där. Kontrollen är hög. Myndigheterna har satellitsändare på fartygen dygnet runt och ser vart vi är och vilken fart vi håller. Vi rapporterar löpande fångst, art, volym och allt annat man kan tänka sig till berörda myndigheter. Från och med 2024 kommer kamera implementeras på de större fartygen. Kamerrorna kommer filma där trålen tas upp, där vi pumpar in fiske och där vi lossar fisken. Det kommer även vara en del sensorer som registrerar start/stopp av pumpar, temperatur mm. Sensorerna kommer även att vara med att styra när kamerorna skall börja spela in data.”
Det känns med andra ord som om fisket inte är speciellt spontant längre. Inte som när Leif fick ett infall och till exempel fiskade med nät ovanför båtvrak. En idé som visade sig fruktbar.
”Nej. Rutten planeras noga inför varje resa. Vi är tilldelade kvoter som baserades på fartygens fångsthistorik fem år tillbaka och utifrån det fick man promilleindelningar. De finns till för att hålla bestånden stabila.”
Tomas blir lite skarp i rösten.
”Det är därför vi inte hotar de mindre fiskebåtarna. De är inte på samma ställen som vi. De skulle inte ens kunna fiska där vi befinner oss. Och vice versa. Astrid sysslar med något som kallas pelagiskt fiske. Det betyder att man fiskar i det öppna vattnet. Inte vid kustområden eller bottenskikt. Det handlar främst om sill, skarpsill och makrill. Båtarna är ute internationellt. Tromsö, Irland, Norge, Färöarna. England.”
På 70-talet var det kris i fiskeribranschen. Det var många företag som blödde. Många fiskare slutade och började med annat.
”Det var förödande för hela samhällen. Smögen. Kungshamn. Det finns inga båtar kvar.”
Det är tydligt att Tomas anser att det här en sorglig utveckling.
”Vad som hände sedan var att många skaffade sig jobb i land. De som hade arbeten där de hade mycket ledigt, säg att de jobbade två veckor och var ledig en. De köpte en båt och började fiska på den tiden de var ”lediga.” Då funkade det eftersom de hade en inkomst från land.
Eftersom vi pratar om storlek och kvoter frågar jag, lite retsamt, om hur viktigt det är att växa.
Tomas funderar en stund. Och svaret gör att återigen kommer att tänka på något grundläggande i hela berättelsen om Astrid fiske. Något som återkommer igen och igen. Det handlar lika om yrkesstolthet. Om en familj. Inte minst om en plats. Tomas slår ut med handen med riktning inåt Rörö.
”Det är inte ekonomin det handlar om. Det är ett arv. Vi har lånat det här efter farsan. Han började och vi fick dra det vidare och sen ska andra generationer ta över.”
Text: Johan Wanloo, författare och journalist
