Det är dags att avsluta berättelsen om Astrid Fiske. I alla fall för den här gången. Vi började på 40-talet där folk halade och drog näten för hand ombord små puttrande, slitna fiskebåtar i Bohuslän. Med Leif Johansson, som berättade hur alla manliga släktingar varit fiskare i generationer så långt tillbaka det går att minnas. Vi fortsatte med den expansion som skedde då Leifs söner Börje och Tomas sakta men säkert tog över. Vad är då bättre än avsluta med att försöka titta in i framtiden?

Astrid Fiske har relativt nyss genomgått ett generationsskifte. Börje, född 1959, och Tomas, född 1961, har lämnat över allt större ansvar för företaget till nästa generation, Johannes, Daniel, Oscar och Kristian. Därför stämmer jag möte med Kristian en torsdagsmorgon i februari ute på Rörö.

Det mest fascinerande när man pratar med medlemmarna i familjen Johansson är hur fisket alltid varit självklart. Det ständigt har varit det givna samtalsämnet vid köksbordet. Genom åren. Därför blir jag närmast chockerad när Kristian släpper en bomb.

”Som barn ville jag bli snickare.”

Kristian skrattar.

”Det var ju inte helt populärt. Men efter några år ändrade jag mig.”

Men eftersom fokus på den här artikeln skall vara framtiden för Astrid Fiske frågar jag honom hur den ser ut.

”Fiskare är ett framtidsyrke och fisk i sig är en nyttig, god och fin produkt” slår Kristian fast utan att tveka.

Det handlar inte bara om Astrid Fiske i sig utan fisket i allmänhet.

”Om vi kollar på miljöpåverkan är den bättre nu än någonsin. Vi har mycket lägre CO 2-utsläpp per kilo fångad fisk än tidigare.”

Ett återkommande tema i de här artiklarna har varit den rigorösa kontroll som fiskerinäringen, på gott och ont,  måste underkasta sig. Då kan man ju lätt tänka sig att det finns mindre seriösa aktörer som helt enkelt struntar i dem.

”Inte i dagsläget men om man backar 20-25 år så fanns det båtar som chansade. Utvecklingen har gått framåt och dagens verksamma fiskare är tvungna att driva verksamheterna professionellt. Vi ser det som en helt naturlig del av vårt arbete att jobba för att bestånden förvaltas på ett hållbart sätt så att även våra barn kan bli fiskare i framtiden”.

Så man kan konstatera att framtidstron är god. Men det måste väl finnas några slags mörka mål på himlen ändå? När jag tar upp det utkristalliserar sig framför allt två saker:  Vindkraften och det politiska läget.

”Många firmor har gått in och ansökt att bygga ut. Skagerak. Kattegatt. Och om det blir genomfört är det dödsstöten för dagens allt kustnära fiske i Sverige. För det är precis där de ligger och fiskar. Det handlar också om så sjukt stora arealer. Man kan ju tro att det inte krävs så mycket utrymme för en pinne men det är transformatorer, kablar, service. Effekterna av vindkraften är inte, så vitt vi ser det, tillräckligt utredda. Vårt andra orosmoln är det politiska drevet som ”jagar” fiskaren. Media framställer oss som bovar och banditer och det grundar sig i många människors tyckande. Debatten tar inte hänsyn till fakta om biologisk rådgivning, kvotsystem, strikta regelsystem mm. För oss som aktiva är detta väldigt ledsamt. Vi kan se stor skillnad mellan Sverige och Danmark på denna punkt där danskarna är stolta över sitt fiske. Det upplever vi inte i Sverige.  För stunden är det helt klart dessa två ting som är det stora hotet mot fisket.”

Som sagt så befinner sig Astrid Fiske i ett generationsskifte. Ett arbete som påbörjades för ca tre år sedan. Kristians, Johannes, Daniel och Oscar ska sköta själva fiskeriverksamheten. Men det finns ju fler medlemmar i familjen Johansson. Och de är inblandade i de andra verksamheterna som Astrid är involverad i.

”Vi har lyft ut allt som egentligen inte är fiskerelaterat ur Astrid Fiske och lagt i något som heter Astrid Invest. Här tittar vi på investeringar ur ett bredare perspektiv men uppskattar särskilt roliga grejer som är bra för bygden.”

Jag undrar om det har funnits någon specifik plan kring de andra verksamheterna. Om de satte sig ner en dag, slog näven i bordet och bestämde sig för att expandera till exempel fastigheter.

Kristian funderar en stund.

”Nä inte direkt. Det är mest att det dykt upp lite investeringsmöjligheter. Det kan vara fastigheter och lite av varje. Vi tar steg för steg och sakta men säkert kan man väl säga?”

Jag kommer att tänka på något som Leif Johansson, Astrid Fiskes grundare, sa och som fick avsluta den första delen av denna artikelserie. Det passar lika bra att ha som avslut i den sista.

”Allting med fisket har gett mig spänning och ökat mitt intresse, år efter år. Vågat pröva nytt.”

 

Text: Johan Wanloo, författare och journalist

Under besöken på Astrid Fiskes kontor på Rörö har samtalen mestadels präglats av framtidstro, passion och ett visst mått av humor. Visst, när Tomas Johansson pratat om hur luften gick ur fiskenäringen på 70-talet och vilken effekt det fick på hela samhällen längs med västkusten kröp ett visst drag av sorg in. Men skulle man ha fyllt i ett frågeformulär, med små rutor att kryssa i, där alternativen går från ”dyster, rentav aggressiv” genom ”likgiltig” fram till ”odelat positiv” skulle jag utan att tveka satt en bock i det sista.

Det är enbart när samtalet glider in på den ständiga debatten kring kvoterna, alltså den mängd fisk som varje båt är tillåten att ta upp, som man märker de enda tecknen på någon form av missnöje. Märk väl, inte gällande själva kvoterna för Astrid Fiskes egen del. Utan på det tröttsamma och orättvisa narrativ som målas upp.

För att bena ut det här måste vi börja från början.

Astrid Fiske sysslar med någonting som kallas pelagiskt fiske. Det innebär att man fiskar efter de arter som rör sig i de stora, öppna vattenmassorna. Det handlar främst om sill, skarpsill och makrill. Båtarna är ute internationellt runt platser som Tromsö, Irland, Norge, Färöarna och England

Astrid bedriver alltså inte någon fångst längs med kustområden.

Alla företag som håller på med pelagiskt fiske har sina andelar av kvoterna fördelat på art och fångstområde. Så också Astrid. När kvotsystemet infördes så baserades det på fångshistorik fem år tillbaka i tiden. De årliga kvoterna är baserade förslag från forskare. De förslår vilka volymer som får dras upp artvis. Därefter tas det slutgiltiga beslutet gällande mängd av politikerna i EU. Kvoternas syfte är helt enkelt att hålla bestånden stabila, se till att det finns en adekvat återväxt och av miljömässiga skäl. Därefter tilldelas fartygen sina kvoter baserade på fångsthistorik fem år tillbaka.

Det tål att upprepas att fisket är en av de mest övervakade och reglerade verksamheterna som existerar. Myndigheterna har satellitsändare på fartygen dygnet runt som kontrollerar rutt och fart. Volym, fångst och art rapporteras hela tiden.

Ändå finns det en inflammerad debatt kring kvoterna som flammar upp med jämna mellanrum. Främst att de stora båtarna armar ut havet och hotar de mindre fiskebåtarna. Men det är en debatt som faller på sin egen orimlighet med tanke på den rigorösa kontroll som pågår. Och som under 2024 kommer öka ytterligare med direktsändande kameror ombord på båtarna. Jag upprepar vad Tomas Johansson sa till mig uppe på Astrid Fiskes kontor en duggregnig höstdag.

”Det är därför vi inte hotar de mindre fiskebåtarna. De är inte på samma ställen som vi. De skulle inte ens kunna fiska där vi befinner oss.”

Tomas lutar sig tillbaka i fåtöljen på Astrid Fiskes kontor och suckar.

”Vi gör ingenting utan att vara kontrollerade och ändå blir man alltid misstrodd.”

Det storskaliga fisket främjar i längden miljön och bestånden. Kan man ta upp större volymer minskar utsläppen per fiskad fisk. Dessutom, genom att följa regler för kvoter och främja spårbarhet sker förbättringen inte bara i det konkreta fiskearbetet. Forskare och naturvårdare kan använda sig av den information ett företag som Astrid Fiske delar med sig av för att säkerställa att bestånden och ekosystemet bevaras för framtida generationer.

Tomas anser att debatten är ensidig och negativ. Speciellt med tanke på att Astrid alltid värnat om det småskaliga fisket.

”Det stora och det lilla fisket måste någonstans komma in i varandra. Lite kamp är inte fel men man ska inte fördärva för varandra.”

Jag kommer att tänka på vad Tomas sa om den fiskerinäring som försvann under krisåren på 70-talet.

”Det var förödande för hela samhällen. Smögen. Kungshamn. Det finns inga båtar kvar.”

Jag gissar att precis som när det gäller alla intressen, vilket fisket är för familjen Johansson, är det naturligt att man vill att det ska vara ett levande och vitalt område. För alla.

 

Text: Johan Wanloo, författare och journalist