Det är inte helt självklart var man ska börja berättelsen om Astrid fiske. För den handlar om så mycket mer än bara ett företag. Berättelsen om Astrid fiske handlar lika mycket om yrkesstolthet. Om en familj. Inte minst om en plats.
För en öbo är fisket en del av den kollektiva identiteten. Även om öbön ifråga aldrig satt sin fot på en fiskebåt i hela sitt liv. När någon presenterar sig som ”Göteborgare” tänker utomstående per automatik på fotboll och ordvitsar. På samma sätt får man bilder av björkskog, Åsa-Nisse och Emil i Lönneberga i bakhuvudet när man hör att någon är smålänning. En norrlänning kan vara en professionell dataspelare som aldrig går utanför dörren under dagtid men sekunden vederbörande öppnar munnen kommer folk att tänka på snötäckta fjäll och porlande bäckar. På samma sätt är det med öbor och fiske.
Så därför tänkte jag att ett bra ställe att börja den här historien är själva platsen. Närmare bestämt Rörö i Göteborgs norra skärgård. För allmänheten är den norra skärgården inte lika välbekant som den södra, med öar som Vrångö, Donsö osv. På senare år har Styrsö blivit en populär plats för kulturarbetare och mediamänniskor att bosätta sig när man vill hålla Göteborg på armlängds avstånd. Tyst, lugnt och precis lagom avsides men inte mer än att man kan ta cykeln med sig på färjan och ganska snart befinna sig inne i staden med allt vad den har att erbjuda. De tio öarna i Öckerö kommun i den norra skärgården inte låtit tala om sig på samma sätt. När man går i land från bilfärjan på Hönö ser det ungefär ut som vilken villaförort som helst. Det skulle lunna vara Frölunda. Men ju längre in på ön man tar sig förändras karaktären och man börjar uppleva det där man förknippar med skärgård. Små pittoreska hus som sitter tätt på klippor. Träbåtar slarvigt uppdragna vid stränder. Långa rader av Fiskebodar. När man slutligen hamnat på Burö efter Hälsö och Öckerö måste man ta färja för att komma allra längst ut i norra skärgården. Det är då man hamnar på Rörö. Har färden startat i Göteborg känns det som man kommit till en annan värld. En annan tid.
När jag pratar med Börje Johansson, son till Astrid fiskes grundare Leif, frågar jag just om platsens betydelse. Varför just Rörö? Börje förklarar inte så mycket med ord som med ett ansiktsuttryck som bara kan beskrivas som oförstående. Till slut tar han till orda med ett tonfall som om han tålmodigt och överseende förklarar för någon att jorden är rund
”Tja, pappa var ju från Hyppeln och mamma från Rörö och när dom gifte flyttade pappa till Rörö …”
Med andra ord är det en självklarhet. Det är Rörö de kommer från och därför stannar man. Även om verksamheten pågår över hela världen.
Så vi stryker det här med platsen och börjar med en person i stället.
Leif Johansson.
Utan Leif skulle det inte finnas något Astrid Fiske.
Det hela börjar långt tidigare än när den första båten med namnet Astrid köps 1954. Leif Johansson föddes på Hyppeln 1935. Hyppeln är grann-ö till Rörö. Den ligger så pass nära att om en röststark person stod och hojtade med full kraft på Hyppelns nord skulle någon som vandrar längs stranden på Rörös naturreservat kunna höra det. Fisket var en självklar del av livet.
”Männen i vår släkt var fiskare i alla generationer så långt tillbaka jag kommer ihåg” berättar Leif.
När han försöker berätta om vad fisket betyder kan jag bara associera till hur konstnärer pratar om skapande. Det betyder mer än att bara vara ett sätt att försörja sig. Leif är bara sex-sju år när han får börja följa med i sin far Oscar ut med fiskebåten. Sedan är vägen utstakad.
Båtarna byts ut med jämna mellanrum vartefter behoven förändras. Den första båt Leif kommer ihåg att han arbetade på hette Gunvor. Därefter köps en båt som döps till Leif. Den byts ut mot Solvåg och när den allra första båten vid namn Astrid införskaffas är Leif 19-20 år och sedan länge yrkesfiskare.
Det finns inget recept på framgång. Folk kan stå med headsets och gestikulera mot powerpointpresentationer samtidigt som de pratar om ”vilja” och ”hårt arbete” och att ”följa sin dröm” på allehanda inspirationsföreläsningar hur mycket de vill. Hade det varit så enkelt hade fler varit framgångsrika. Det finns folk med vilja av stål som arbetat dygnets alla vakna timmar med att förverkliga sin dröm och som ändå blivit ruinerade. Men när man läser om Leif Johansson kan man åtminstone ana vad som gjorde just honom framgångsrik. Där fanns kärlek. Till själva verket. Fisket. Havet. Rörö. Det fanns ett brinnande intresse som började i barndomen. Och inte minst nyfikenhet och kreativitet.
Det är nyfikenheten och kreativiteten som gör att Leif gör tvärtom. När andra fiskare undviker att tråla runt vrak, eftersom fisken anar oråd och ställer sig ovanför vraken så det inte går att komma åt med bottentrålen, åker Leif dit och fiskade med nät i stället. Det är nyfikenheten och kreativiteten som gör att Leif en dag tar över fiskfabriken på Rönnäng och börjar sälja portionsförpackad fisk till butik. Leif engagerar sig fackligt. Sakta men säkert växer företaget. Nya båtar köps in och i vissa fall byggs från scratch.
Sönerna Börje och Tomas växer upp och engagerar sig. De har inte bara ärvt faderns intresse för själva fisket utan också nyfikenheten och viljan att hela tiden röra sig framåt och pröva nya saker.
Nyfikenhet och kreativitet.
Leif säger det bäst själv.
”Allting med fisket har gett mig spänning och ökat mitt intresse, år efter år. Vågat pröva nytt.”