Under besöken på Astrid Fiskes kontor på Rörö har samtalen mestadels präglats av framtidstro, passion och ett visst mått av humor. Visst, när Tomas Johansson pratat om hur luften gick ur fiskenäringen på 70-talet och vilken effekt det fick på hela samhällen längs med västkusten kröp ett visst drag av sorg in. Men skulle man ha fyllt i ett frågeformulär, med små rutor att kryssa i, där alternativen går från ”dyster, rentav aggressiv” genom ”likgiltig” fram till ”odelat positiv” skulle jag utan att tveka satt en bock i det sista.
Det är enbart när samtalet glider in på den ständiga debatten kring kvoterna, alltså den mängd fisk som varje båt är tillåten att ta upp, som man märker de enda tecknen på någon form av missnöje. Märk väl, inte gällande själva kvoterna för Astrid Fiskes egen del. Utan på det tröttsamma och orättvisa narrativ som målas upp.
För att bena ut det här måste vi börja från början.
Astrid Fiske sysslar med någonting som kallas pelagiskt fiske. Det innebär att man fiskar efter de arter som rör sig i de stora, öppna vattenmassorna. Det handlar främst om sill, skarpsill och makrill. Båtarna är ute internationellt runt platser som Tromsö, Irland, Norge, Färöarna och England
Astrid bedriver alltså inte någon fångst längs med kustområden.
Alla företag som håller på med pelagiskt fiske har sina andelar av kvoterna fördelat på art och fångstområde. Så också Astrid. När kvotsystemet infördes så baserades det på fångshistorik fem år tillbaka i tiden. De årliga kvoterna är baserade förslag från forskare. De förslår vilka volymer som får dras upp artvis. Därefter tas det slutgiltiga beslutet gällande mängd av politikerna i EU. Kvoternas syfte är helt enkelt att hålla bestånden stabila, se till att det finns en adekvat återväxt och av miljömässiga skäl. Därefter tilldelas fartygen sina kvoter baserade på fångsthistorik fem år tillbaka.
Det tål att upprepas att fisket är en av de mest övervakade och reglerade verksamheterna som existerar. Myndigheterna har satellitsändare på fartygen dygnet runt som kontrollerar rutt och fart. Volym, fångst och art rapporteras hela tiden.
Ändå finns det en inflammerad debatt kring kvoterna som flammar upp med jämna mellanrum. Främst att de stora båtarna armar ut havet och hotar de mindre fiskebåtarna. Men det är en debatt som faller på sin egen orimlighet med tanke på den rigorösa kontroll som pågår. Och som under 2024 kommer öka ytterligare med direktsändande kameror ombord på båtarna. Jag upprepar vad Tomas Johansson sa till mig uppe på Astrid Fiskes kontor en duggregnig höstdag.
”Det är därför vi inte hotar de mindre fiskebåtarna. De är inte på samma ställen som vi. De skulle inte ens kunna fiska där vi befinner oss.”
Tomas lutar sig tillbaka i fåtöljen på Astrid Fiskes kontor och suckar.
”Vi gör ingenting utan att vara kontrollerade och ändå blir man alltid misstrodd.”
Det storskaliga fisket främjar i längden miljön och bestånden. Kan man ta upp större volymer minskar utsläppen per fiskad fisk. Dessutom, genom att följa regler för kvoter och främja spårbarhet sker förbättringen inte bara i det konkreta fiskearbetet. Forskare och naturvårdare kan använda sig av den information ett företag som Astrid Fiske delar med sig av för att säkerställa att bestånden och ekosystemet bevaras för framtida generationer.
Tomas anser att debatten är ensidig och negativ. Speciellt med tanke på att Astrid alltid värnat om det småskaliga fisket.
”Det stora och det lilla fisket måste någonstans komma in i varandra. Lite kamp är inte fel men man ska inte fördärva för varandra.”
Jag kommer att tänka på vad Tomas sa om den fiskerinäring som försvann under krisåren på 70-talet.
”Det var förödande för hela samhällen. Smögen. Kungshamn. Det finns inga båtar kvar.”
Jag gissar att precis som när det gäller alla intressen, vilket fisket är för familjen Johansson, är det naturligt att man vill att det ska vara ett levande och vitalt område. För alla.