Category: Berättelsen om Astrid

Det är dags att avsluta berättelsen om Astrid Fiske. I alla fall för den här gången. Vi började på 40-talet där folk halade och drog näten för hand ombord små puttrande, slitna fiskebåtar i Bohuslän. Med Leif Johansson, som berättade hur alla manliga släktingar varit fiskare i generationer så långt tillbaka det går att minnas. Vi fortsatte med den expansion som skedde då Leifs söner Börje och Tomas sakta men säkert tog över. Vad är då bättre än avsluta med att försöka titta in i framtiden?

Astrid Fiske har relativt nyss genomgått ett generationsskifte. Börje, född 1959, och Tomas, född 1961, har lämnat över allt större ansvar för företaget till nästa generation, Johannes, Daniel, Oscar och Kristian. Därför stämmer jag möte med Kristian en torsdagsmorgon i februari ute på Rörö.

Det mest fascinerande när man pratar med medlemmarna i familjen Johansson är hur fisket alltid varit självklart. Det ständigt har varit det givna samtalsämnet vid köksbordet. Genom åren. Därför blir jag närmast chockerad när Kristian släpper en bomb.

”Som barn ville jag bli snickare.”

Kristian skrattar.

”Det var ju inte helt populärt. Men efter några år ändrade jag mig.”

Men eftersom fokus på den här artikeln skall vara framtiden för Astrid Fiske frågar jag honom hur den ser ut.

”Fiskare är ett framtidsyrke och fisk i sig är en nyttig, god och fin produkt” slår Kristian fast utan att tveka.

Det handlar inte bara om Astrid Fiske i sig utan fisket i allmänhet.

”Om vi kollar på miljöpåverkan är den bättre nu än någonsin. Vi har mycket lägre CO 2-utsläpp per kilo fångad fisk än tidigare.”

Ett återkommande tema i de här artiklarna har varit den rigorösa kontroll som fiskerinäringen, på gott och ont,  måste underkasta sig. Då kan man ju lätt tänka sig att det finns mindre seriösa aktörer som helt enkelt struntar i dem.

”Inte i dagsläget men om man backar 20-25 år så fanns det båtar som chansade. Utvecklingen har gått framåt och dagens verksamma fiskare är tvungna att driva verksamheterna professionellt. Vi ser det som en helt naturlig del av vårt arbete att jobba för att bestånden förvaltas på ett hållbart sätt så att även våra barn kan bli fiskare i framtiden”.

Så man kan konstatera att framtidstron är god. Men det måste väl finnas några slags mörka mål på himlen ändå? När jag tar upp det utkristalliserar sig framför allt två saker:  Vindkraften och det politiska läget.

”Många firmor har gått in och ansökt att bygga ut. Skagerak. Kattegatt. Och om det blir genomfört är det dödsstöten för dagens allt kustnära fiske i Sverige. För det är precis där de ligger och fiskar. Det handlar också om så sjukt stora arealer. Man kan ju tro att det inte krävs så mycket utrymme för en pinne men det är transformatorer, kablar, service. Effekterna av vindkraften är inte, så vitt vi ser det, tillräckligt utredda. Vårt andra orosmoln är det politiska drevet som ”jagar” fiskaren. Media framställer oss som bovar och banditer och det grundar sig i många människors tyckande. Debatten tar inte hänsyn till fakta om biologisk rådgivning, kvotsystem, strikta regelsystem mm. För oss som aktiva är detta väldigt ledsamt. Vi kan se stor skillnad mellan Sverige och Danmark på denna punkt där danskarna är stolta över sitt fiske. Det upplever vi inte i Sverige.  För stunden är det helt klart dessa två ting som är det stora hotet mot fisket.”

Som sagt så befinner sig Astrid Fiske i ett generationsskifte. Ett arbete som påbörjades för ca tre år sedan. Kristians, Johannes, Daniel och Oscar ska sköta själva fiskeriverksamheten. Men det finns ju fler medlemmar i familjen Johansson. Och de är inblandade i de andra verksamheterna som Astrid är involverad i.

”Vi har lyft ut allt som egentligen inte är fiskerelaterat ur Astrid Fiske och lagt i något som heter Astrid Invest. Här tittar vi på investeringar ur ett bredare perspektiv men uppskattar särskilt roliga grejer som är bra för bygden.”

Jag undrar om det har funnits någon specifik plan kring de andra verksamheterna. Om de satte sig ner en dag, slog näven i bordet och bestämde sig för att expandera till exempel fastigheter.

Kristian funderar en stund.

”Nä inte direkt. Det är mest att det dykt upp lite investeringsmöjligheter. Det kan vara fastigheter och lite av varje. Vi tar steg för steg och sakta men säkert kan man väl säga?”

Jag kommer att tänka på något som Leif Johansson, Astrid Fiskes grundare, sa och som fick avsluta den första delen av denna artikelserie. Det passar lika bra att ha som avslut i den sista.

”Allting med fisket har gett mig spänning och ökat mitt intresse, år efter år. Vågat pröva nytt.”

Text: Johan Wanloo, författare och journalist

Under besöken på Astrid Fiskes kontor på Rörö har samtalen mestadels präglats av framtidstro, passion och ett visst mått av humor. Visst, när Tomas Johansson pratat om hur luften gick ur fiskenäringen på 70-talet och vilken effekt det fick på hela samhällen längs med västkusten kröp ett visst drag av sorg in. Men skulle man ha fyllt i ett frågeformulär, med små rutor att kryssa i, där alternativen går från ”dyster, rentav aggressiv” genom ”likgiltig” fram till ”odelat positiv” skulle jag utan att tveka satt en bock i det sista.

Det är enbart när samtalet glider in på den ständiga debatten kring kvoterna, alltså den mängd fisk som varje båt är tillåten att ta upp, som man märker de enda tecknen på någon form av missnöje. Märk väl, inte gällande själva kvoterna för Astrid Fiskes egen del. Utan på det tröttsamma och orättvisa narrativ som målas upp.

För att bena ut det här måste vi börja från början.

Astrid Fiske sysslar med någonting som kallas pelagiskt fiske. Det innebär att man fiskar efter de arter som rör sig i de stora, öppna vattenmassorna. Det handlar främst om sill, skarpsill och makrill. Båtarna är ute internationellt runt platser som Tromsö, Irland, Norge, Färöarna och England

Astrid bedriver alltså inte någon fångst längs med kustområden.

Alla företag som håller på med pelagiskt fiske har sina andelar av kvoterna fördelat på art och fångstområde. Så också Astrid. När kvotsystemet infördes så baserades det på fångshistorik fem år tillbaka i tiden. De årliga kvoterna är baserade förslag från forskare. De förslår vilka volymer som får dras upp artvis. Därefter tas det slutgiltiga beslutet gällande mängd av politikerna i EU. Kvoternas syfte är helt enkelt att hålla bestånden stabila, se till att det finns en adekvat återväxt och av miljömässiga skäl. Därefter tilldelas fartygen sina kvoter baserade på fångsthistorik fem år tillbaka.

Det tål att upprepas att fisket är en av de mest övervakade och reglerade verksamheterna som existerar. Myndigheterna har satellitsändare på fartygen dygnet runt som kontrollerar rutt och fart. Volym, fångst och art rapporteras hela tiden.

Ändå finns det en inflammerad debatt kring kvoterna som flammar upp med jämna mellanrum. Främst att de stora båtarna armar ut havet och hotar de mindre fiskebåtarna. Men det är en debatt som faller på sin egen orimlighet med tanke på den rigorösa kontroll som pågår. Och som under 2024 kommer öka ytterligare med direktsändande kameror ombord på båtarna. Jag upprepar vad Tomas Johansson sa till mig uppe på Astrid Fiskes kontor en duggregnig höstdag.

”Det är därför vi inte hotar de mindre fiskebåtarna. De är inte på samma ställen som vi. De skulle inte ens kunna fiska där vi befinner oss.”

Tomas lutar sig tillbaka i fåtöljen på Astrid Fiskes kontor och suckar.

”Vi gör ingenting utan att vara kontrollerade och ändå blir man alltid misstrodd.”

Det storskaliga fisket främjar i längden miljön och bestånden. Kan man ta upp större volymer minskar utsläppen per fiskad fisk. Dessutom, genom att följa regler för kvoter och främja spårbarhet sker förbättringen inte bara i det konkreta fiskearbetet. Forskare och naturvårdare kan använda sig av den information ett företag som Astrid Fiske delar med sig av för att säkerställa att bestånden och ekosystemet bevaras för framtida generationer.

Tomas anser att debatten är ensidig och negativ. Speciellt med tanke på att Astrid alltid värnat om det småskaliga fisket.

”Det stora och det lilla fisket måste någonstans komma in i varandra. Lite kamp är inte fel men man ska inte fördärva för varandra.”

Jag kommer att tänka på vad Tomas sa om den fiskerinäring som försvann under krisåren på 70-talet.

”Det var förödande för hela samhällen. Smögen. Kungshamn. Det finns inga båtar kvar.”

Jag gissar att precis som när det gäller alla intressen, vilket fisket är för familjen Johansson, är det naturligt att man vill att det ska vara ett levande och vitalt område. För alla.

Text: Johan Wanloo, författare och journalist

Det visade sig inte vara helt lätt att samla bröderna Börje och Tomas Johansson på ett och samma ställe samtidigt för en intervju. De verkar vara på språng hela tiden. Dels är de fortfarande aktiva som fiskare, dels har de fullt upp under perioderna i land.

”Vi får snacka sedan. Jag drar kupor” säger Tomas när jag ringer vid ett tillfälle.

Att ”dra kupor” är fiskarspråk/ömål för att fiska hummer.

Det här är alltså något han gör med sin privata båt vid sidan av verksamheten som fiskare. Återigen, och förmodligen inte för sista gången, kommer jag att tänka på att för familjen Johansson är allt som har med fisket att göra långt mycket mer än ett yrke.

Men till slut, med ett stort mått tur, får jag tag på dem båda för en pratstund. Vi sätter oss i sofforna på Astrids kontor på Rörö. Det ligger precis vid färjeläget. Det är en typisk dag i norra skärgården. Ordet ”mulet” på öarna betyder något annat än i resten av landet. Himlen är grå på hundra olika nyanser. En bit bort ligger sjöräddningens relativt nybyggda högkvarter. I sjöboden som huserar öns hanverksbryggeri råder febril verksamhet. En öbo noterar knappt att det duggregnar. Det här är typiskt skärgårdsväder.

Förutom skylten det står ”Astrid” på finns det ingenting med huset som avslöjar att en av Nordens största fiskeriföretag drivs härifrån. Det är en typisk byggnad man hittar i en hamn. En stor verkstadsdel och en lite mindre lokal där de administrativa sysslorna sköts. När man går upp för en trappa kommer man till ett modernt kontor som skulle kunna tillhöra en arkitektfirma eller en advokatbyrå. Det är den magnifika utsikten över vattnet och Hyppeln som avslöjar att man här sysslar med annat.

Det bjuds på kaffe och kanelbullar. Börje är med en liten stund innan han sticker i väg.

”Jag ska med farsan på ett ärende.”

Farsan är alltså Leif Johansson, som startade Astrid en gång i tiden. Tomas sitter dock tålmodigt kvar och svarar på alla mina frågor. Det är tydligt att det på något sätt är stimulerande att få berätta om fisket för någon som är utomstående. Och jag hör det där ordet som ständigt återkommer.

”Intresset börjat vid köksbordet” säger bröderna nästan i mun på varandra. Det är ett eko vad Leif berättar om sin barndom. Om hur pappa Oscar och alla andra män i släkten kom hem mellan varven och berättade om vad de varit med om ute på havet.

Men hur funkar det egentligen att vara fiskare nuförtiden? Jag ber Tomas att förklara som om jag vore fem år. Berätta som om det närmsta fiske jag någonsin varit är att fånga krabbor i en spann vid en badbrygga.

”Fisket är en av de mest övervakade och reglerade verksamheterna som existerar. Till att börja med lägger forskare förslag på vilka volymer som får tas upp art för art. Därefter beslutar politikerna i EU slutgiltigt storleken på volymerna. Det görs kontroller hela tiden. Man måste vara väldigt noggrann med det där. Kontrollen är hög. Myndigheterna har satellitsändare på fartygen dygnet runt och ser vart vi är och vilken fart vi håller. Vi rapporterar löpande fångst, art, volym och allt annat man kan tänka sig till berörda myndigheter. Från och med 2024 kommer kamera implementeras på de större fartygen. Kamerrorna kommer filma där trålen tas upp, där vi pumpar in fiske och där vi lossar fisken. Det kommer även vara en del sensorer som registrerar start/stopp av pumpar, temperatur mm. Sensorerna kommer även att vara med att styra när kamerorna skall börja spela in data.”

Det känns med andra ord som om fisket inte är speciellt spontant längre. Inte som när Leif fick ett infall och till exempel fiskade med nät ovanför båtvrak. En idé som visade sig fruktbar.

”Nej. Rutten planeras noga inför varje resa. Vi är tilldelade kvoter som baserades på fartygens fångsthistorik fem år tillbaka och utifrån det fick man promilleindelningar. De finns till för att hålla bestånden stabila.”

Tomas blir lite skarp i rösten.

”Det är därför vi inte hotar de mindre fiskebåtarna. De är inte på samma ställen som vi. De skulle inte ens kunna fiska där vi befinner oss. Och vice versa. Astrid sysslar med något som kallas pelagiskt fiske. Det betyder att man fiskar i det öppna vattnet. Inte vid kustområden eller bottenskikt. Det handlar främst om sill, skarpsill och makrill. Båtarna är ute internationellt. Tromsö, Irland, Norge, Färöarna. England.”

På 70-talet var det kris i fiskeribranschen. Det var många företag som blödde. Många fiskare slutade och började med annat.

”Det var förödande för hela samhällen. Smögen. Kungshamn. Det finns inga båtar kvar.”

Det är tydligt att Tomas anser att det här en sorglig utveckling.

”Vad som hände sedan var att många skaffade sig jobb i land. De som hade arbeten där de hade mycket ledigt, säg att de jobbade två veckor och var ledig en. De köpte en båt och började fiska på den tiden de var ”lediga.” Då funkade det eftersom de hade en inkomst från land.

Eftersom vi pratar om storlek och kvoter frågar jag, lite retsamt, om hur viktigt det är att växa.

Tomas funderar en stund. Och svaret gör att återigen kommer att tänka på något grundläggande i hela berättelsen om Astrid fiske. Något som återkommer igen och igen. Det handlar lika om yrkesstolthet. Om en familj. Inte minst om en plats. Tomas slår ut med handen med riktning inåt Rörö.

”Det är inte ekonomin det handlar om. Det är ett arv. Vi har lånat det här efter farsan. Han började och vi fick dra det vidare och sen ska andra generationer ta över.”

Text: Johan Wanloo, författare och journalist

Det är inte helt självklart var man ska börja berättelsen om Astrid fiske. För den handlar om så mycket mer än bara ett företag. Berättelsen om Astrid fiske handlar lika mycket om yrkesstolthet. Om en familj. Inte minst om en plats.

För en öbo är fisket en del av den kollektiva identiteten. Även om öbön ifråga aldrig satt sin fot på en fiskebåt i hela sitt liv. När någon presenterar sig som ”Göteborgare” tänker utomstående per automatik på fotboll och ordvitsar. På samma sätt får man bilder av björkskog, Åsa-Nisse och Emil i Lönneberga i bakhuvudet när man hör att någon är smålänning. En norrlänning kan vara en professionell dataspelare som aldrig går utanför dörren under dagtid men sekunden vederbörande öppnar munnen kommer folk att tänka på snötäckta fjäll och porlande bäckar. På samma sätt är det med öbor och fiske.

Så därför tänkte jag att ett bra ställe att börja den här historien är själva platsen. Närmare bestämt Rörö i Göteborgs norra skärgård. För allmänheten är den norra skärgården inte lika välbekant som den södra, med öar som Vrångö, Donsö osv. På senare år har Styrsö blivit en populär plats för kulturarbetare och mediamänniskor att bosätta sig när man vill hålla Göteborg på armlängds avstånd. Tyst, lugnt och precis lagom avsides men inte mer än att man kan ta cykeln med sig på färjan och ganska snart befinna sig inne i staden med allt vad den har att erbjuda. De tio öarna i Öckerö kommun i den norra skärgården inte låtit tala om sig på samma sätt. När man går i land från bilfärjan på Hönö ser det ungefär ut som vilken villaförort som helst. Det skulle lunna vara Frölunda. Men ju längre in på ön man tar sig förändras karaktären och man börjar uppleva det där man förknippar med skärgård. Små pittoreska hus som sitter tätt på klippor. Träbåtar slarvigt uppdragna vid stränder. Långa rader av Fiskebodar. När man slutligen hamnat på Burö efter Hälsö och Öckerö måste man ta färja för att komma allra längst ut i norra skärgården. Det är då man hamnar på Rörö. Har färden startat i Göteborg känns det som man kommit till en annan värld. En annan tid.

När jag pratar med Börje Johansson, son till Astrid fiskes grundare Leif, frågar jag just om platsens betydelse. Varför just Rörö? Börje förklarar inte så mycket med ord som med ett ansiktsuttryck som bara kan beskrivas som oförstående. Till slut tar han till orda med ett tonfall som om han tålmodigt och överseende förklarar för någon att jorden är rund

”Tja, pappa var ju från Hyppeln och mamma från Rörö och när dom gifte flyttade pappa till Rörö …”

Med andra ord är det en självklarhet. Det är Rörö de kommer från och därför stannar man. Även om verksamheten pågår över hela världen.

Så vi stryker det här med platsen och börjar med en person i stället.

Leif Johansson.

Utan Leif skulle det inte finnas något Astrid Fiske.

Det hela börjar långt tidigare än när den första båten med namnet Astrid köps 1954. Leif Johansson föddes på Hyppeln 1935. Hyppeln är grann-ö till Rörö. Den ligger så pass nära att om en röststark person stod och hojtade med full kraft på Hyppelns nord skulle någon som vandrar längs stranden på Rörös naturreservat kunna höra det. Fisket var en självklar del av livet.

”Männen i vår släkt var fiskare i alla generationer så långt tillbaka jag kommer ihåg” berättar Leif.

När han försöker berätta om vad fisket betyder kan jag bara associera till hur konstnärer pratar om skapande. Det betyder mer än att bara vara ett sätt att försörja sig. Leif är bara sex-sju år när han får börja följa med i sin far Oscar ut med fiskebåten. Sedan är vägen utstakad.

Båtarna byts ut med jämna mellanrum vartefter behoven förändras. Den första båt Leif kommer ihåg att han arbetade på hette Gunvor. Därefter köps en båt som döps till Leif. Den byts ut mot Solvåg och när den allra första båten vid namn Astrid införskaffas är Leif 19-20 år och sedan länge yrkesfiskare.

Det finns inget recept på framgång. Folk kan stå med headsets och gestikulera mot powerpointpresentationer samtidigt som de pratar om ”vilja” och ”hårt arbete” och att ”följa sin dröm” på allehanda inspirationsföreläsningar hur mycket de vill. Hade det varit så enkelt hade fler varit framgångsrika. Det finns folk med vilja av stål som arbetat dygnets alla vakna timmar med att förverkliga sin dröm och som ändå blivit ruinerade. Men när man läser om Leif Johansson kan man åtminstone ana vad som gjorde just honom framgångsrik. Där fanns kärlek. Till själva verket. Fisket. Havet. Rörö. Det fanns ett brinnande intresse som började i barndomen. Och inte minst nyfikenhet och kreativitet.

Det är nyfikenheten och kreativiteten som gör att Leif gör tvärtom. När andra fiskare undviker att tråla runt vrak, eftersom fisken anar oråd och ställer sig ovanför vraken så det inte går att komma åt med bottentrålen, åker Leif dit och fiskade med nät i stället. Det är nyfikenheten och kreativiteten som gör att Leif en dag tar över fiskfabriken på Rönnäng och börjar sälja portionsförpackad fisk till butik. Leif engagerar sig fackligt. Sakta men säkert växer företaget. Nya båtar köps in och i vissa fall byggs från scratch.

Sönerna Börje och Tomas växer upp och engagerar sig. De har inte bara ärvt faderns intresse för själva fisket utan också nyfikenheten och viljan att hela tiden röra sig framåt och pröva nya saker.

Nyfikenhet och kreativitet.

Leif säger det bäst själv.

”Allting med fisket har gett mig spänning och ökat mitt intresse, år efter år. Vågat pröva nytt.”

Text: Johan Wanloo, författare och journalist